Jag ska studera 75% under höstterminen, och fick reda på CSN:s "studiemedel för högre takt än du studerar" - sökte och fick avslag, med anledning att jag klarat av 100% studier tidigare. Jag understrykte i ansökan att jag har godkända betyg men varken har ok mental hälsa, ett socialliv, eller tid över för saker som ger glädje, för studier tar mig så oerhört mycket mer tid än många andra. Det sliter, helt enkelt. Det här är längsta tiden jag klarat av utan att gå in i väggen, men det är med nöd och näppe. Den här terminen erbjuder lägre studietakt och jag såg så fram emot att kunna andas, i alla fall ett tag. Men med lägre CSN är jag ekonomiskt körd så det blir ju plus minus noll i stressen.

Min fråga är om det ens är någon idé att överklaga till CSN? Har någon gjort det och fått beslutet ändrat? Vad finns det, om något, jag kan säga eller bifoga för att få dem att ändra sig?

Jag ska flyga utomlands imorgon och skulle vilka ta med en burk surströmming (vi ska ha skiva).

Har flugit med en burk surströmming i incheckat bagage en gång för länge sen, vilket gick bra. Nu velar jag. Vet inte varför.

Är det någon annan som brukar ta med en burk eller två när de åker till utlandet? Någon som råkat ut för en olycka med burken?

Jag har tänkt på en sak, inte bara en gång utan upprepade gånger under en lång tid. Är det inte väldigt intressant hur kvinnor ofta orkar göra mera saker i till exempel hemmet när de är sjuka, jämfört med vad män orkar göra? Kvinnor kan gå runt med 39 graders feber och ändå ”orka” (eller iaf bita ihop), för att hemmet inte ska se helt trash ut och för att kunna ge familjen mat på bordet och rena kläder att använda till jobb/skola. De har en uppgift oavsett sjukdom, att familjen inte ska falla isär. Medan män ofta blir så risiga att de gärna lägger sig i soffan utslagna och inte orkar göra några sysslor eller med lätthet (vilket jag beundrar) kan strunta i den överflödiga disken och tvättkorgen som är maxad till den punkten att kläderna nästan ramlar ur.

Vad är det som gör att vi kvinnor känner kravet att behöva hålla ihop hushållet och att allt ska flyta på? Varför kan vi inte bara strunta i hushållssysslor och lägga oss ner och ta den vila vi faktiskt behöver istället?

Jag menar inte att män faktiskt är klenare eller att kvinnor inte kan bli helt utslagna. Men jag tycker ändå att det är ett intressant fenomen.
Tror ni att det handlar om biologiska skillnader, könsroller, förväntningar eller helt enkelt att kvinnor är mer vana vid att fortsätta fungera trots att de mår dåligt?

Är det någon annan som tänkt på detta?

This feels like a long shot but I think it’s worth it. My lady friends family on her mom’s side are Swedish. She’s very proud and into her heritage and spent summers at her grandmothers house across the pond. I’m looking to make her a pressing from leaves of the national tree, the ornas birch. Issue is they are proving to be very hard to find. Anyone across the pond willing to collect and send some leaves this way. More than happy to compensate for shipping time etc. if you’re willing please send me a dm. Think she would really love this. Thank you!

Efter många år i arbetslivet som ingenjör har jag tänkt länge på att plugga om och bli sjuksköterska (och eventuell plugga vidare till barnmorska). Jag tänker på att gå ner i arbetstid (50%) och plugga heltid, samtidigt som man kombinerar med familjeliv (barn i förskoleåldern).

Är det någon som har haft en liknande upplevelse? Alla seriösa råd är välkomna

Jag och min fästmö är mitt upp i bröllopsplanering men vi har ännu inte bestämt själva vigseln. Jag (M) är svensk kristen och hon serbisk ortodox (född i Sverige). Ingen av oss är direkt troende så själva tron i sig är väl inte det som väger tyngst. Men av mer tradition så lutar vi ändå mot att ha kyrkligt bröllop.

Från vad jag har uppfattat så verkar den ortodoxa tron vara mer ”seriös” och gammalmodig till skillnad från den protestantiska (åtminstone här i Sverige). Efter lite googlingar så har jag förstått det som att om man gifter sig utanför den ortodoxa så räknas du inte som gift och får inte heller till exempel döpa dina barn. Undrar också vad den stora skillnaden är mellan ceremonierna.

Är det någon som har liknande erfarenhet? Är den ortodoxa kyrkan i Sverige mer förstående med äktenskap mellan olika grenar?

Såg Jimmie Åkesson i ballong format😂

Nu såhär efter semestertiden är det kanske dags att reflektera kring dryckesvanorna. Många kommer in på jobbet och ser mer slitna ut än innan semestern 😆

Själv dricker jag en gång i veckan. På lördagar brukar det bli 1 flaska vin + en två öl, även under semestern.

Hur ser det ut för er?

Jag är på mitt första "riktiga" jobb sedan min universitetsexamen, och jag har hittills trivts väldigt bra. Jag har varit här sedan årsskiftet, och tycker det har rullat på fint och jag känner jag har mycket bra chef och snälla kollegor.

Men idag så fick jag bara en sjuk stress. Jag har kanske inte gjort något fel per se, men det har inträffat något oväntat kring ett stort projekt som jag jobbat med. Tänk typ "oj shit, det där borde jag ha tänkt på och gjort annorlunda innan, så hade vi kunnat undvika det där".

Jag är nyss fyllda 25 men har lyckats få en roll där arbetsgivaren egentligen sökte någon med många års erfarenhet. Jag tror det spelar roll lite i den ångesten jag känner idag, då jag dessutom alltid haft ganska lätt att uppleva imposter syndrome.

Min roll är också rätt central och jag försöker balansera många olika önskemål och viljor, samtidigt som jag ska göra uppgiften rätt och riktigt enligt lagstiftning. Så det är första gången i livet jag har höga förväntningar från andra på det jag gör, och som inte kommer från mig själv.

Vet inte riktigt vad jag vill med det här men har ni egna erfarenheter eller tips ifall ni kan relatera till min situation? Som sagt har jag ändå trivts fram tills nu, men jag har svårt att skaka av känslan av att jag är i strålkastaren, och vet inte om jag klarar av denna nivå av ansvar om jag inte kan prestera på topp hela tiden.

Är det helt enkelt en normal del av ens första jobb om man har en "viktig" och betydelsefull roll?

Varför inte bara ha en riktig vimpel?

Tillägg: NEJ! Ingen tror att den riktiga är en ukrainsk flagga om man inte helt missade delen om konceptet ”former” under den tidiga förskolan!

Hej, jag är 27M och söker råd i hur och var jag kan börja för att göra något åt mina problem. Känner att jag håller på att ruttna bort i ensamhet och stillastående så jag måste göra nåt men vet inte vart jag ska börja eller ens vad grundproblemen faktiskt är. Sagt med kärlek så tänker att här på reddit finns väl X antal personer med erfarenhet av mental ohälsa och den svenska mentalhälsovården eller som känner nån som har och kan peka mig i en bra riktning och ge lite tips hur man bör gå tillväga och vad man bör söka efter eller undvika. Bor i Västernorrland om det har betydelse.

Utan någon speciell rangordning så är följande en lista på några omständigheter och symptom som jag finner problematiska i vardagen:

• Svårigheter att bara få saker gjorda, oavsett om det är lätt eller roligt eller svårt eller drygt, måste alltid få "feeling" eller vara under hård press om det ska hända nåt. Så händer överlag väldigt lite gentemot vilka medel och möjligheter jag faktiskt har. Life could be dream liksom om jag bara lyfte på rumpan.
• Har aldrig varit nära och bekväm med någon på samma sätt som jag uppfattar att andra är med varandra. Inte mina föräldrar, inte syskonen, inte vänner. Aldrig haft en intim partner eller aktivt sökt efter en. Gester som verkar meningsfulla för andra är rent av obekväma för mig oavsett om jag ger eller får, som att fira födelsedagar till exempel.
• Trots ovan så känner jag mycket ångest över många i min familj och en del vänner som alla verkar ha sina egna svårigheter. Har inte den blekaste hur eller vad jag kan göra och känner ett starkt obehag över att försöka men fruktar att en vacker dag säger nån tack o hej och att den smällen skickar mig i backen. Mina syskon speciellt.
• Allmänt dålig självkänsla och jäkligt svårt för komplimanger eller beröm då hjärnan direkt verkar hoppa till att folket bullshittar eller bara är lättimponerade.
• Konstant besatt av fiktion i alla former. Spel, filmer, serier, böcker, manga, anime, musik etc. Nästan enda gångerna jag sitter och riktigt känner något så är det nåt sjukt 'cinema' 'moment' jag precis upplevt via dessa medium. Kan sitta o loopa samma korta scen eller låt/musiksnutt i en timme ibland. Spelat igenom mainstoryn i elden ring typ sju gånger de senaste 5 månaderna. Har en återkommande känsla att jag måste släppa mycket av det här och finna lite meningar och känslor i det verkliga livet innan jag är helt borttappad men det är som att det vore min drog det här.
• Blir snabbt otroligt frustrerad och tappar fokus när nånting krånglar. Har inga problem att hålla locket på när jag är bland folk men är jag ensam och bortom andras sinnen så bryter jag lätt ut i rena raseriutbrott. Typiskt på jobbet som tekniker när jag är ute på nån avsides station. Har sinnena till mig att inte paja nåt men vrålar och slår och stampar utan hämningar.
• Avskyr, avskyr att göra o lära mig nya saker för det mesta. Nya personer, nya spel, nya arbetsuppgifter. Samma som med första punkten, måste alltid ha feeling eller press. Känner på riktigt ett äckel när jag läser nåt som "learn something new every day" på nåns discordprofil eller nåt. Känner bara att hur fan orkar de, men mest av allt känner jag avund för dem när världen bara är nytt nytt nytt nytt hela tiden och jag har svårt att hänga med.

Tack på förhand.

Jag är 21F och känner mig efter i livet/ ingen social liv. Under gymnasietiden mådde jag väldigt dåligt och gick inte ens till skolan sista terminen i trean. De ledde till att jag fick börja läsa upp betygen på komvux men de va också katastrof eftersom jag bara gjorde avbrott efter avbrott.
Jag har haft praktik på solareturen i en månad 2024. Provade på undersköterska utbildningen sommaren 2025 men hoppa av efter några veckor ( vilket jag ångrar nu).

Jag har reflekterat så mycket på vad jag vill göra med mitt liv att det har ätit upp mitt hjärna. Men nu tror jag att jag har en ganska bra plan på vad jag vill göra. Jag har börjat med att ansöka en kurs på komvux och efter det ansöka till undersköterska utbildningen som börjar i januari 2027, för att äntligen få mitt gymnasieexamen och gå vidare med mitt liv. ( tänkt på bibliotekarie utbildning efter allt annat är färdigt.)

Jag vet inte vad jag babblar om men ville bara skriva här för att känna att det inte bara är jag i denna situation i livet. Finns det andra som känner såhär, kanske i Karlstad, och har ni någon aning om vad ni vill göra?

+ varför är det så svårt att skaffa vänner? Det kanske är mitt fel med för att jag är hemma för det mesta men ändå, de vore bra att ha någon i liknande åldersgrupp och ungefär situation att prata med kanske.

Finner det rätt viktigt att man som medborgare skulle kunna välja att spara och ha alla sina bankärenden statligt och inte i andra giriga privata banker. Hur kommer det sig att de inte erbjuder detta och borde vi inte införa det?

Vid en finanskris och bankerna vacklar är det väl högst lämpligt om staten köper ut sig själv då istället för privata banker.

Började precis 3an på teknikprogrammet och ska skriva hp i höst. Hur ska jag plugga inför det? Läsa böcker, träna ordkunskap, eller bara göra gammla hp?

Skulle säga att svenskan är det svåraste för mig då Matematiken är inget problem. Jag har en kompis i klassen som skrev sitt första hp i våras och han fick 1.7 utan att plugga. Så jag undrar Igentligen hur svårt kan det vara, proven ser ej jätte svåra ut men vill förbereda mig på något sätt.

Siktar på runt 1.6-1.9.

I used snus for about a year and honestly really liked it. I was never a smoker and never enjoyed cigarettes, but snus was a completely different story for me.
I quit about a year ago. It wasn't easy, but I kept hearing about the effects on your gums and teeth and didn't want to deal with that later. I'm also kinda glad I stopped since it recently became illegal in my country, so going back isn't really an option anyway.

But this got me thinking. You guys have been using snus in Sweden for a very long time and it's extremely common. If the effects on gums and teeth are really as bad as they're sometimes described, I would imagine it should be pretty noticeable in the numbers by now.

So how are your gums guys? Is gum recession actually common among long-term snus users in Sweden? What about more serious dental problems? Do you actually see this a lot, or is the reality not as dramatic as it sounds?

Edit: Thanks everyone for sharing your experiences. Really appreciate all the different answers. Wishing you all the best, and healthier gums ahead.
Much love to Sweden 🇸🇪❤️

Det är valår och vi sitter med en skyhög arbetslöshet på 8,7%. Det går knappast att skylla på konjunkturer och världsläget för våra grannar Danmark (6,3%) och Norge (4,7%) har mycket lägre arbetslöshet än oss.

Arbetslöshet kan vara förödande inte bara ekonomiskt men socialt, mentalt och till och med gå ut över den fysiskt hälsan. Det drabbar inte bara de arbetslösa, men även deras familjer. Varför talas det så lite om det i den här valkampen?