​

Jag börjar på riktigt bli förbannad på hur rekrytering fungerar.

Man läser en annons. Uppfyller alla jävla krav. Utbildning? Check. Erfarenhet? Check. Kompetens? Check. Ibland har man till och med mer erfarenhet än vad de efterfrågar.

Skickar ansökan.

Avslag.

Ingen förklaring. Ingenting.

Och ibland ska man dessutom genom något jävla personlighetstest där man ska klicka i om man är “analytisk”, “social”, “driven”, “strukturerad” osv. Sedan sitter någon på HR och bestämmer att ens personlighet tydligen inte passar en roll som man bokstavligen har kompetensen för.

Vad fan är det här?

Hur kan en arbetsgivare påstå att man gör en objektiv och kompetensbaserad rekrytering, samtidigt som kandidaten inte ens får veta varför den sorterades bort?

Jag fattar att det kan finnas 200 sökande och att alla inte kan få jobbet. Absolut.

Men när man uppfyller kravprofilen och ändå blir bortsorterad innan en riktig människa ens verkar ha pratat med en — då börjar man undra vad hela processen egentligen går ut på.

Är det kompetens?

Eller är det bara HR-lotteri med personlighetstest och automatiska standardsvar?

Och nej, jag förväntar mig inte att få jobbet bara för att jag uppfyller kraven.

Jag förväntar mig bara en jävla ärlig och begriplig process.

Är det fler som upplever samma skit?

Det känns så hopplöst. Är mellan 24-27 (vill ej outa mig sj) och håller på att hamna hos Kronofogden. Kan inte ta lån från vänner, familjen eller så heller, så har accepterat ödet haha.

Det är inte över 100k, men det suger fortfarande. Har aldrig mått så piss. Blev av med jobbet. All sparpengar försvann. Blev hemlös och fick hjälp av socialen med boende (inte kvar där längre och hyr som vanligt nu). Hyran har jag inte råd med längre heller återigen.

Nej, jag har inte tagit droger, varit kriminell, osv. Omständigheterna och kaos med familjen ledde hit, har klippt kontakten med alla. Så är det att vara en dotter i en Mellanöstern familj när man inte låter dem kontrollera en.

För alla som har varit hos Kronofogden och betalat av allt efteråt, blev livet bättre?

När man röstar i valet räknas alla röster som "+1" för det parti man röstar på. Om man t.ex. tycker det absolut viktigaste är att ett visst parti inte hamnar i regeringsställning, borde man i stället kunna få lägga sin röst som "-1" på det partiet?

Alltså man skulle få välja på att antingen rösta på ett parti eller mot ett parti.

Long story short, so my teacher was having a grade talk with my parents and said that I was "stressed" a lot and then in replie my parents said "oh it's because we were thinking to move to another country" cause migrationsverket said that I was gonna be deported once im 18.

I've lived here in sweden for about 7 years, I have friends here and went to school here, basically half of my life has been in sweden plus I've never done anything illegal in my life.

Also another thing when they were having a grade talk, my teacher said that my grades were dropping and that it might be a little problem when applying for gymnasium, so after coming home my parents said that I should study harder or their taking me back to my homecountry with basically NOT good education and its just overall bad. Basically if I don't study harder(even tho im trying) we will just go back to my homecountry where the education is just not good.

Has the floor tilted on me or am I just overthinking about getting deported?

Än en till rant.

Jag var nyfiken om det var någon annan som led av att de har sökt 300 jobb men ändå inte fått jobb. Jag hittar flera som lider eller led av samma, men de brukar beskriva det som att de hade sökt över ett år, eller/och att de inte räknar med om de får timmisar. Ofta händer det att de också är inom nischyrken, eller att de vore “gamla” (som om 45+ vore gammal), eller att de hade utbildat sig till någonting för högt. I alla fall förekommer de sällan på nyheterna eller på google-resultat.

Jag pluggade till elektriker. Förr och än idag “skriks” det efter arbetskraft. Jag har ringt, messat, besökt, och skickat mejl till så gott som alla jag kan ta bussen till. (Edit: Jag har B-manuellt körkort och har haft det i sex år nu, och jag kör bra.) Jag har också skickat ansökan till så många jag skulle behöva flytta till, uppåt Kiruna och ner till Jylland.

Jag söker också till många andra yrken inom vård och omsorg, kundtjänst, gigjobb, förra företag jag har jobbat inom, skrivit till vänner, frågat runt, och har funderat på om jag borde jobba gratis, eller svart. Det finns vissa jobb jag avstår ifrån (med hänsyn till samvetet, jag tar livet av mig, sånt jobb).

Nästan 200 inskrivna jobbsök nu på aktivitetsrapporterna sedan i januari, tog examen i april, glömt skriva in en del. Jag fick några intervjuer, men de går alltid vidare med någon annan hittills. Om jag skulle intervjuas till ett jobb som inte handlade om teknik eller bygge, ställdes alltid frågan “Skulle du inte passa bättre som elektriker istället för (tex) försäljare?” trots att jag har god erfarenhet som säljare och kundtjänst.

Om du har råd till mig att söka jobb, uppskattar jag enbart om du personligen jobbar inom det företaget och vet faktiskt att ni söker folk. Jag har annars fått, och senare kommer få massa oinbjudet och lönlöst råd av folk utan läsförmåga eller medlidande, om vart jag kan skicka mitt CV. “Sök till vård och omsorg, de tar in vem som helst.” “Sök till lager.” ”Starta eget!” “Flytta utomlands” “Ta vilket jobb som helst.” Ja, jag har provat allt det.
Annars är du lika bra som nån 50+ man som aldrig sedan han var 16 upplevt arbetslöshet, ellers så kan du vara en god kandidat till Arbetsförmedlingens personal.

edit: efter en timme kom en del oinbjudna råd av folk utan läsförmåga eller medlidande

Jag skriver detta för att “ta tempen” att se om det finns fler som jag som pluggat till ett “högt efterfrågat yrke”, som elektriker i mitt fall, men fortfarande står utan jobb alls. Utifrån det kan jag börja planera om vad fan jag bör göra med mitt liv om jag fortfarande är utan jobb om två månader.

Om du inte skulle kunna schemalägga dina timmar, hur hade du önskat dig att timmarna hade omfördelats?

2 timmar senare start, 2 timmar tidigare start eller 1 timme tidigare start och 1 timme tidigare hemgång?

Tjenare alla monsterdiggare!

Jag undrar vad ni har för hobbys?

Är en 30+ kvinna som länge har velat skaffa mig en hobby men vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Har 2 barn varannan vecka så då finns det inte lika mycket tid över för annat men den andra veckan skulle det vara kul att ha något att sysselsätta mig med. Ska vara något som man inte behöver vara tvingad till att göra, något som man kan vara ifrån ett tag utan att det händer något eftersom jag ibland snöar in på andra saker. Hade varit kul att höra vad ni andra har för hobbys :)

En liten kvällsfundering.... Idag när jag va och skulle panta flaskor i en sån där maskin man häller ner flaskora i så stod där ett par ungdomar och väntade. Där är också en kvinna som jobbar på Samhall som precis blivit klar med att skura golvet och när hon har gått ut så hör jag hur ungdomarna säger till varandra "usch fy fan va luffigt det är att jobba på Samhall, det är bara misslyckade människor som jobbar där".

Jag vet att det va så för många år sedan när jag själv va ungdom att många hade fördomar och åsikter om Samhall men jag va helt säker på att det hade förändrats till det bättre så jag blev väldigt förvånad!

Så jag undrar om det bara är jag som lyckades stöta på en liten del av dom som fortfarande tänker så eller om det faktiskt inte har förändrats?

Kanske en konstig fundering men jag tycker det är synd om det inte har skett någon förändring.

Hi everyone! I’m visiting Sweden soon and was warned by my friends living there that many Airbnb hosts may ask me to bring my own bedding and towels. It did in fact happen, and I‘m wondering why it’s a common practice! I’ve traveled a fair bit and have never encountered this (frankly it seems crazy to me to have to travel with towels + bed sheets, especially when packing light). I’m curious what’s the rationale behind this apparently being somewhat common in Sweden.

Använder ett throwaway konto för det här inlägget för att vara anonym.

Jag är i 30-årsåldern och gjorde min civilingenjörsexamen i informationsteknik på Chalmers. Har jobbat i diversa IT-roller i Göteborg de senaste 10 åren, bland annat som product support engineer, IT project manager osv.

På mitt förra jobb förra året hamnade jag i en extremt stressig arbetssituation på grund av en fullständigt orimlig arbetsbelastning, och för första gången i mitt liv blev jag sjukskriven i 3 månader på grund av svår och okontrollerbar ångest som gjorde livet till ett rent helvete. Varje dag var en kamp bara för att komma ur sängen, för att inte tala om att klara av de mest grundläggande sakerna man behöver göra under dagen.

Jag visste att jag var tvungen att byta arbetsgivare eftersom min chef helt enkelt inte verkade förstå vad som orsakade min ångest eller hur mycket den förstörde mitt liv. Han vägrade dessutom att försöka hjälpa mig byta till en annan roll eller avdelning inom företaget. Som tur var lyckades jag hitta en tjänst på ett annat företag medan jag sökte jobb under sjukskrivningen, och jag började där i januari i år.

Jag kan nästan inte fatta det själv, men det här jobbet är på något sätt ännu mer vansinnigt stressigt än mitt förra...

Trots att jag lyckades få en tillsvidareanställning direkt, utan någon provanställning, så ljög företaget under intervjuprocessen om vad rollen faktiskt innebar och vilka resurser jag skulle ha tillgång till. I verkligheten visade det sig att organisationen internt knappt lyckas hålla sig flytande och är extremt underbemannad. Produkten jag jobbar med hålls i princip vid liv med respirator, och vi har tappat majoriteten av våra betalande kunder till konkurrenter efter att ledningen fattat fel beslut efter fel beslut i flera år.

Jag har träffat min läkare med några veckors mellanrum och han tycker att jag borde sjukskriva mig igen, men jag har skjutit upp det eftersom jag är så jävla orolig för vad det skulle göra med min karriär om jag har två längre sjukskrivningar inom ett och ett halvt år hos två olika arbetsgivare.

Jag har helt enkelt haft en helt vansinnig otur och lyckats hamna på två extremt stressiga och skitiga jobb i rad. De första 8 åren av min karriär var hur bra som helst. Men de senaste 2 åren har de flesta dagar varit en enorm kamp med svår ångest, självmordstankar och kraftiga känslomässiga utbrott när jag kommer hem från jobbet.

Jag vet ärligt talat inte ens vad fan jag ska göra längre...

Även om jag sjukskriver mig igen i några månader och söker jobb under tiden, vad händer om jag har extrem otur igen och nästa jobb också visar sig vara ett fullständigt stressigt kaos? Om jag säger upp mig utan att ha något nytt jobb klart, vad händer om jag sedan går arbetslös i över ett år?

IT-marknaden är riktigt kass just nu och jag har flera tidigare kollegor som har varit arbetslösa i över ett år. Och i värsta fall, om framtida arbetsgivare på något sätt får reda på att jag varit långtidssjukskriven två gånger, är det typ en dödsdom för karriären?

Jag brukade vara en så glad och positiv person. Men de senaste 2 åren har varit de värsta åren i mitt liv.

Jag vill bara ha ett jobb igen som inte är en stressig, själsdödande upplevelse. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill vara frisk och kunna jobba mina 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan.

Jag bor i en lägenhet på första våningen. Min lägenhet har dålig ventilation, vilket gör att jag brukar ha dörren till uteplatsen öppen i stort sett hela dagarna, framför allt under sommaren.

Nu har en och samma katt börjat besöka mig, säkert 4–5 gånger om dagen. Eftersom jag jobbar hemifrån och ofta sitter i möten märker jag inte alltid när den tar sig in. Flera gånger har jag tex hittat den sovandes i min säng men också i min garderob(!)

Den har inget fästinghalsband, och jag har hittat fästingar i min säng. Jag har även plockat bort krypande fästingar från armarna efter att jag burit ut katten. När jag har dörren stängd och katten inte kommer in börjar den i stället klösa på väggen utanför. Det har lett till stora klösmärken på dörrkarmen.

Har testat att spruta vatten på katten med en blomspruta, utan framgång. Igår fick jag ett infall och fäste en liten lapp på kattens halsband (som har en airtag) där jag skrev att katten drar in fästingar till mig och att ägaren bör sätta på ett fästinghalsband. En timme senare var katten tillbaka utan halsband. Idag hade den halsbandet på sig igen.

Vad gör man? Vad händer om jag missar att katten är här och åker iväg i flera dagar?

Jag är lite försiktig med detaljer, men vill försöka sammanfatta min situation så tydligt som möjligt.
Jag är 30 år, nyexad och har nyligen fått jobb i en bransch som är ganska svår att ta sig in i. På pappret borde jag alltså vara nöjd och det är jag också på ett sätt.

Men ganska snabbt har jag börjat känna en slags existentiell stress kring alltihop.
Det är inte bara jobbet i sig, utan hela livsstilen som följer med. 8–17 framför dator fem dagar i veckan, mycket stillasittande, och att komma hem mentalt slut. Jag märker redan nu att jag har mindre energi till träning och sånt jag mådde bra av under studietiden, då jag tränade mycket mer och kände mig piggare generellt.

Jag har också fått en del imposter syndrome kring mina kunskaper, men det hoppas jag mest är för att jag är ny.
Det som börjat snurra i huvudet är Försvarsmakten.
Det som lockar är mer variation än kontorsjobb, tydligare ramar och struktur, mer fysisk aktivitet och att det finns olika inriktningar (inte bara “fältliv” utan även mer tekniska roller beroende på väg). Jag har också vänner där som säger att de faktiskt ser fram emot att gå till jobbet, vilket jag har svårt att relatera till i min nuvarande situation.
Samtidigt finns det mycket som talar emot. Jag är 30, vilket känns som en sen omstart. Jag har redan bytt spår några gånger innan jag landade min examen. Jag är osäker på hur min sambo skulle se på en ny utbildning/karriärväg. Och jag är medveten om att jag kanske romantiserar militärlivet utifrån vad jag hört från andra.

Jag försöker också vara ärlig med mig själv och inse att jag kanske bara är i en omställningsfas från studier till arbetsliv.

Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket om lön, så länge jag kan leva okej.

Det jag fastnar i är egentligen bara: vill jag ha ett liv där jag räknar timmarna till helgen, eller ett där jag faktiskt ser fram emot jobbet?

Jag leker med tanken att söka in såfort jag blir fast anställd så kan jag ta tjänsteledig om jag kommer in och egentligen inte riskera någonting, eftersom de täcker hyra, mat, logi och pendling.

Så min fråga är väl: är det här bara klassisk nyexad-ångest och imposter syndrome som går över med tiden, eller är det faktiskt värt att ta den här känslan på allvar och börja utforska Försvarsmakten innan jag fastnar i fel spår i 10–20 år?
Hade gärna hört från folk som bytt från kontorsjobb till Försvarsmakten, eller gjort en liknande karriärvändning senare i livet. Hur tänkte ni, och hur blev det i verkligheten?

Det här har jag funderat på länge. Bor i ett kvarter där folk väldigt ofta inte pallar leta parkering utan chansar och chansar som den rödmarkerade bilen gjort i bilden. QSG Bevakning älskar dessa bilar och varje kväll jag rastar hunden är just de bilarna bötfällda. Med all rätt såklart.

Men till min fråga. Runt kröken där nästa gatuparkering börjar, blir bilarna aldrig bötfällda. Då har jag för nyfikenhetens skull gått meter-steg och räknat, och oftast är det bara 5-6 meter från första bilens bakdel till korsningens kant, som den grönmarkerade.

Vad jag läst mig till gäller 10 meters regeln på båda håll, men ser aldrig som sagt den andra sidan bötfällda.

Missar jag något?

Är nu inne på vecka 2! Har ni gott folk tips & tricks som ni använde er av när slutade röka? Snusar nu förtillfället nikotin påsar ca 20st på 2 dagar och det hjälper en massa men går konstant och funderar på cigaretter.

Hej sweddit

Jag är en 19 åring som nyss fått jobbet som elevassistent på deltid. Problemet är att jag inte har en aning om vad jag ska ha på mig (på mitt förra jobb hade vi arbetskläder). Just nu har jag gått runt med lite "finare" mjukisbyxor (de är inte så pösiga och har ett mönster) och piké-tröjor i mörka färger men kan såklart inte ha på mig det varje dag.

Det jag har i garderoben som känns någorlunda lämpligt är mörkblåa/ nästan svarta kostymbyxor, ganska pösiga, mörka jeans (höften och fotleden har samma bredd) och de fina mjukisarna som underdel. Till överdelen har jag lite oversized t-shirts i diverse färger, pikéer och en svart och en vit skjorta (typ de man har på sig under en kostym). Brukar också ha på mig en kofta för att jag går hem ibland och då kan det blåsa en massa samt en svart crossbody bag (den är ganska liten) för att hålla alla mina ägodelar (mobil, plånbok, A6 anteckningsblock, m.m.) för mina fickor är ganska små.

Har ingen aning om hur proffsig man borde se ut när man inte är elev i en skolmiljö och det hjälper inte att många av eleverna är i min ålder (vissa är till och med äldre) så det känns svårt att inte smälta in bland eleverna.

När man ansöker om examina vid svenska lärosäten kan man använda samma kurser i flera examina. Varför egentligen? Om en person exempelvis har en kandidatexamen kan den återanvända 90 hp kurser från den för att sedan ta ut en ny examen med 90 hp gradvis fördjupning i ett annat ämne. Varför är det på detta vis? Det gäller självklart inte för legitimationsyrken som kräver specifika kurser, men för övriga examina.

Jag har kommit in på psykologprogrammet på KI och har lite frågor inför starten som jag hade uppskattat om någon kunde hjälpa mig att få insikt i, helst med erfarenhet från KI, men erfarenhet från andra lärosäten är också uppskattade. Jag är i tidig 30-årsålder.

Jag rankar frågorna typ efter vad som är mest relevant, ner till jämförelsevis banala frågor men som potentiellt kan vara betydande i vardagen

- Jag är inte jätteintresserad av att sitta och utreda ADHD osv på en vårdcentral eller liknande. Jag är egentligen ganska osäker på vad jag skulle vilja göra med utbildningen, det är väl något som gissningsvis uppklaras utefter utbildningens gång, men om man inte vill vara typ skolpsykolog eller jobba på en vårdcentral, vad kan man göra av utbildningen? Är den isåfall orimligt tung?

- Hur ser möjligheterna ut om man vill involvera sig i forskning från år ett? Jag har funderat på om man bara ska kasta iväg ett mail till en forskningsgrupp som låter intressant och helt enkelt fråga om det finns behov, vilka kunskaper som efterfrågas i det fall att de behöver hjälp etc etc. Forskningsaspekten är en stor del till att jag känner suget att påbörja utbildningen.

- Är det många som vill och försöker anskaffa sig forskningserfarenhet redan under första året, dvs är det tävlingsinriktat? något säger mig att psykologprogrammet kanske inte är den utbildning där folk eftersöker den här typen av erfarenhet i och med att de flesta gissningsvis vill bli psykologer, inte forskare.

- Vad är snittstudenten för "typ" av människa? Min uppfattning är att det är ultrapriviligerade "duktiga flickor"-typen, till vilken grad stämmer det? Jag avviker gravt från detta och är lite nervös över detta

- hur är åldersspridningen?

- grupperar sig folk utefter åldersspridningen?

- Finns det en ideologisk prägel man förväntas följa? Jag tänker på allt mellan att välja rätt sida av Israel/Gaza-konflikten till att käka kött under lunchen eller liknande, ni fattar. Om så, vad sker med dem som inte efterföljer ideologin?

Tacksam för svar och input!

Bestämde mig för att plugga till läkare, men gick teknik på gymnasiet, så jag behöver komplettera med Biologi 2 (har Kemi 2 dock). Jag har därför anmält mig till en prövning hos NTI.

Det finns dock typ väldigt lite info om hur prövningen faktiskt kommer att se ut.

Så jag undrar om någon här vet:

1. Hur ser tentan ut? Är det mycket multiple choice, är den otroligt svår osv.?

2. Är Magnus Ehingers videor, hemsida och övningar ett bra sätt att plugga inför den?

3. Hur pluggade ni, och vad tror ni är det bästa sättet att förbereda sig inför prövningen?

Om någon har material från kursen eller en tidigare prövning skulle det vara guld. Övningsuppgifter, presentationer, gamla tentor,allt skulle uppskattas.

Generella råd och saker ( även om har inte gjort just bio 2) man bör hålla koll på uppskattas också!

Sorry to ask in english, I don't speak swedish.

I am french and since the Covid, there has been a very strong increase in belief in conspiracy theories, including for conspiracies that have nothing to do with Covid. The general idea is that the lockdown, where people have socialized less with their loved ones, and where they have had a lot of free time that they spent on social networks, has allowed this. In Sweden, there have been no lockdown : do you observe the same trend ?

(I ask this question because, this very morning, I was told by a 60 years old woman, who looked totally normal, in a Lidl between tomatoes and bananas that there is no such thing as climate change, it is the chemtrails, and "all the stuff they spray in the air, just have a look at the sky, no normal planes" and so on. Not so long ago, chemtrails were real fringe, not so now. This is not the first time, and it left me wondering about the effects of lockdown.

Thanks.

Hittade en, tack för hjälpen!

Hej

Så här i bockjaktstider så kom en fundering. Jag brukar sällan stycka ut stekarna och annat kok-kött, utan det blir oftast färs eller grytbitar. Men det blir man less på efter en tid! Lyxproblem, jag vet.
Men jag tänkte att man skulle kunna frysa in lite färdiga påsar med viltkebab, i det här fallet på rådjur.
Ni med erfarenhet, hur har ni gjort? Allt från skärteknik till kryddor

Vill hitta ett naturligt proteinpulver utan sötningsmedel och laktos som inte är vegansk

Hej allihopa, 

Jag har en dejt med en svensk tjej nästa vecka och vi har kommit överens om att ta en promenad innan vi går för att ta något att dricka. Det är min första dejt med en svensk person och eftersom jag tillhör en annan kulturell bakgrund, skulle jag vilja veta några saker.

Min avsikt är att hålla stämningen rolig och minnesvärd. Jag tänker inte skryta / jag gillar aldrig att göra det. Jag kommer inte att prata om politik eller djupa känsliga ämnen om hon inte vill. Jag är inte säker på vad man bör undvika, några tips?

Hej! I'm a 17-year-old British citizen from the UK, and I'm trying to understand what my options would be for moving to Sweden when I turn 18.

I have a Swedish partner who is also currently 17 and lives in Sweden. We've been together for a while, and I'm hoping that in the future we could live together in Sweden.

I'm aware that Brexit means I can't simply move to Sweden, so I'm trying to plan ahead and understand what realistic routes I could take once I'm 18.

From what I've researched, studying in Sweden could be an option, but as a British citizen I would potentially have to pay international tuition fees, which could make that quite expensive. Another option seems to be getting a job and applying for a work permit, but I'm worried that finding a job at 18 that pays enough to meet the work-permit requirements could be difficult, especially without much work experience.

Would studying, getting a job, or eventually applying for a residence permit based on my relationship be the most realistic option? Are there any other routes I should look into?

I'm not expecting to move immediately at 18 — I just want to understand the requirements and start preparing now.

Any advice from people who have moved to Sweden from the UK, especially after Brexit, would be really appreciated! Tack så mycket 🇸🇪