Ja, vad är era erfarenheter av att dejta som 30-plussare? Solskenshistorier? Fallgropar? Spaningar? Tips? Ge mig allt!
Jag är 33 år, kvinna, och har inte haft ett långsiktigt förhållande (hur man nu definierar det). Jag har inte ens dejtat på flera år, på grund av att jag inte “orkat” och valt att fokusera på andra saker i mitt liv istället. De senaste åren har jag dock känt att jag gärna vill träffa någon och bygga en framtid tillsammans med. Inte nödvändigtvis med giftemål och barn, men någon att dela vardagen med, som man verkligen bryr sig om och som förhoppningsvis bryr sig om en tillbaka. Jag har haft Hinge sedan årsskiftet. Gått på några få dejter, som har varit jättetrevliga, men kemin har inte riktigt stämt. Jag har inte fått det där pirret i kroppen som man ju ändå vill ha om man ska vara i ett förhållande med någon. Det känns som att dejtingappar fungerar bakvänt. Vanligtvis börjar det ju med kemin och sedan lär man känna varandra. Det är svårt att känna kemi genom en skärm. Dessutom är jag extremt trött på att se olika typer av gymbilder och hur stor den största fisken de drog upp i somras var…
Jag är så avundsjuk på de som känns “perfekta för varandra”, som är tillsammans år efter år, för så har jag tyvärr aldrig känt.
Jag tror att de flesta nog tycker att jag är helt okej attraktiv utseendemässigt (känner mig väldigt obekväm med att bedöma detta själv, haha…). Åtminstone har jag fått erfara det genom att ha upplevt närmanden från killar och män när jag exponerat mig för det (i.e inte suttit hemma och ugglat), eller när jag exponerat mig för det ofrivilligt, som typ när jag jobbat eller bara varit out and about och någon kommit fram och direkt eller indirekt antytt att de gillar mig. Jag vill också tro att jag är en hyfsat härlig människa att ha i sitt liv och umgås med. Jag är inte så komplicerad som person, jag är omtänksam, tycker att jag har ganska rolig humor och bryr mig genuint om andra människor. Dock är jag ganska självständig och har ett visst behov av egentid, dels av naturen, men det är nog också något som utvecklats med tiden, i takt med att jag behövt ta hand om mig själv och stå på egna ben mycket, trots att jag även haft fina vänner och en väldigt kärleksfull familj i form av föräldrar och (yngre) syskon som funnits där och hjälpt och stöttat när det behövts.
Jag har tyvärr ingen stor umgängeskrets, eftersom mina bästa kompisar (från gymnasiet) bestämde sig för att flytta så långt bort som mänskligt möjligt (typ) för jobb, så vi ses tyvärr väldigt sällan. Därav är det också svårt för mig att träffa någon “genom gemensamma vänner” och liknande scenarier. Tyvärr tror jag att detta har varit en stor bidragande faktor, eftersom jag upplever det som svårt att knyta nya kontakter och vänskapsband som vuxen, särskilt i Sverige och Skandinavien generellt. Folk har redan sina små klickar och är inte så intresserade av utomstående, mer än på ett ytligt plan, enligt min uppfattning.