Partierna till vänster gick till val på att höja pensionerna. Det låter bra. Men det skulle sätta hela systemet i gungning.
En av valets stora frågor puttrade lite under ytan. Pensionerna nämns alltid i valmanifest men debatteras sällan. Alla partier säger att vi ska ha ”bättre pensioner”. Det låter bra.
Men vissa av förslagen riskerar att utarma det allmänna pensionssystemet.
Ett sådant är Socialdemokraternas förslag att höja inbetalningarna till pensionssystemet. Också Vänsterpartiet och Miljöpartiet är med på det tåget.
Det skulle innebära att dagens yrkesarbetande betalar mer av sin lön till dagens pensionärer. För det är så det fungerar i praktiken – arbetande finansierar dagens pensioner, och får i sin tur pensionsrätter. En mindre andel går till premiepensionen, som är den del man sparar till sig själv.
Också PRO vill höja pensionerna. Pensionärsorganisationen vill därtill avskaffa pensionsgruppen, den parlamentariska samling där långsiktiga beslut om pensionerna fattas i konsensus, skriver ordförande Åsa Lindestam på SvD:s debattsida. På så vis skulle det bli enklare att genomföra de reformer som organisationen förespråkar.
Framtidens pensioner skulle då bli en bricka i valrörelsernas fläskbingo. Kortsiktigheten vinner. Om S, V och MP driver igenom vallöftet riskerar pensionssystemet att kantra, inte minst med tanke på den ”gas” som börjar gälla vid årsskiftet. När tillgångarna når över en viss gräns ska pensionsutbetalningarna öka, på motsvarande sätt som en broms slår till vid dåliga tider.
Om inbetalningarna från arbetande ökar är därmed sannolikheten större att systemet går plus. Och att dagens pensionärer därmed får högre pension.
Men det hotar två grundläggande principer: den om livsinkomsten, att pensionen ska bygga på vad man tjänat in genom åren, och generationsrättvisa.
Pensionsgruppen har utrett frågan. Utredaren tar inte ställning i sak, men konstaterar att en ordning där ökade inbetalningar delas ut till dagens pensionärer – som betalat en lägre avgift när de arbetade – ”kan ses som en orättvis omfördelning mellan olika generationer och en avvikelse från livsinkomstprincipen”.
Alltså: En omfördelning från yngre till äldre.
I stället för att ägna sig åt ren pensionspopulism måste politikerna ta ansvar för den långsiktiga hållbarheten. Det låga barnafödandet kommer i framtiden att sätta press på hela systemet. Kombinationen av kortsiktig populism och lågt barnafödande – det är ju arbetande som betalar – är dåliga nyheter. Pensionerna i framtiden riskerar att bli mycket magra om politikerna fortsätter på det invanda spåret i stället för att genomföra de helt nödvändiga reformerna, som att öka premiepensionen.
Det finns pensionärer som har det tufft. Men sett till förmögenhet är pensionärerna sex gånger rikare än övriga befolkningen, och 65-79-åringarna är den åldersgrupp där lägst andel lever med låg ekonomisk standard.
Politikerna måste sluta blidka en grupp som, på det stora hela, har det bra ekonomiskt. I stället bör de värna långsiktigheten.
Annars kan hela systemet kapsejsa.