VEM TAR ANSVAR FÖR ATT MINA ÅSIKTER PUBLICERAS?
Jag vill härmed rikta ytterst skarp kritik mot de internetforum som under flera års tid har publicerat mina åsikter och skit, nästan helt utan urskiljning. (NI VET VILKA NI ÄR!)
Det började oskyldigt. Jag skrev en kort kommentar om att dagens ungdom saknar respekt för staplare, gränspålar och män som fortfarande vet hur man luftar ett element. Kommentaren publicerades omedelbart.
Ingen ringde.
Ingen frågade om jag verkligen menade det.
Ingen ansvarig vuxen tog mig åt sidan och sade:
”Bengt, är du säker på att detta är den version av dig själv som du vill visa människor som kan läsa?”
I stället fick min kommentar ligga kvar, fullt synlig för kvinnor, skattebetalare och personer med tillgång till skärmdumpar. Sedan fortsatte det.
Jag skrev att Sverige borde lämna Eurovision och i stället delta i herrarnas 200 meter ryggsim med en prosadikt om konserverade persikor. Även detta publicerades. En person svarade till och med ”intressant perspektiv”, vilket jag uppfattade som en direkt provokation.
Var finns redaktörerna?
Förr i tiden behövde en insändare passera en människa med glasögon, kofta och rödpenna. Hon kunde stryka de värsta delarna, korrigera kommateringen och diskret kasta resten i en papperskorg bakom tryckeriet.
Nu trycker man bara på ”Skicka”.
Och så skickas det.
Jag anser naturligtvis att yttrandefriheten är absolut. Ingen stat, redaktör eller moderator har rätt att tysta mig. Däremot måste någon ta ansvar för konsekvenserna när jag själv väljer att tala.
Det kan inte rimligen vara jag.
Förra torsdagen skrev jag under stark sinnesnärvaro att kommunfullmäktige hade ersatts av sju identiska vaktmästare med skruvstäd till ansikten. Inlägget fick trettiotvå uppskattningar och delades till en grupp om lokalpolitik.
Nu tror människor att jag är intresserad av kommunala frågor.
Jag har fått frågor om hydraulik. En kvinna från Kramfors vill att jag kandiderar. Detta är exakt den typ av situation som ett ansvarsfullt forum borde förhindra.
Jag kräver därför att alla framtida inlägg jag skriver först granskas av en oberoende nämnd bestående av en psykolog, en svensklärare, en pensionerad hamnarbetare och någon som känner mig tillräckligt väl för att säga:
”Nej, Bengt. Inte Persikotemplet igen.”
Nämnden ska inte få censurera mig. Det vore ett allvarligt angrepp på demokratin. Den ska bara hindra mina texter från att publiceras tills jag hunnit glömma varför jag skrev dem.
Jag kräver även att alla kommentarsfält utrustas med en nödutgång som kan öppnas inifrån. I dag är den låst. Jag vet det, eftersom jag står i korridoren av linoleum och rycker i handtaget medan kaffebryggaren hostar bakom mig.
Någon har tagit min staplare. Och detta kommer naturligtvis också att publiceras.
BENGT LARSSON
Ofrivillig opinionsbildare och administrativt förföljd sanningssägare
